MAGI

Jag börjar tro att jag har en förbannelse över mig själv haha. Jag är största olycksfågeln för hur mycket jag än anstränger mig så är det ingen som orkar anstränga sig för mig.

Om jag skulle åka in på sjukhuset, skulle du komma då?
Om jag inte skulle höra av mig på en vecka ,skulle du höra av dig då?
Om man skulle må dåligt , skulle du märka det då?
Om du fick reda på att jag älskar dig, skulle du bry dig då?

no, no, no, no...tror inte det :/ och det är det jag delvis är ledsen över. Det är väl meningen att alla ska få den här uppmärksamheten.

Kommentarer
Postat av: b

olivia. Allt du känner just nu, känner jag. Hur ensamheter bara kryper inom en och man vill bara där ifrån. Bort från allt för i just denna stund orkar man ingenting, finner ingen ork till något. Jag kan verkligen inte skriva ett inlägg om hur du ska fortsätta kämpa och hur bra du ska veta att du är, för du vet redan att jag tycker det om dig. Och just nu, kan jag inte skriva det för just nu, är jag i samma sits som du. Olyckligt kär då man inte vet vad man ska ta sig till, för varje gång man skrattar eller ler känns det förjävel, eftersom det egentligen inte är äkta, utan man bara låtsas. Det man egentligen vill är bara att vara hemma i sin ensamhet och gråta, och känna sig sådär ymklig för man tror att det ska hjälpa. Man tror att Han ska se en om man är så, men Han gör det inte, inte om du inte berättar det för honom. Men skulle han då bry sig? jag vet känslan, man bara vill att Han ska bry sig, men Han gör det inte, vilket sedan blir mer och mer frustrerande eftersom man är så jävla kär. Alla dessa frågor man ställer sig själv; Varför gör han såhär? Kommer det någonsin bli vi? Kommer jag någonsin bli lycklig igen? .. och den främsta frågan.. Kommer jag kunna komma över honom? Ingen annan än du själv kommer kunna ta reda på svaren på dessa frågor, allt är upp till än själv. Gör det som känns rätt, följ ditt hjärta och hoppas på det bästa. Det är allt jag har att säga, för man kan inte göra mer än så. Och tyvärr, så är det inte alltid menat att det ska bli "vi". Och det gör så fruktansvärt ont att ens tänka den tanken, eller hur?

2009-05-28 @ 20:21:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0