Det kanske är svårt att förstå om man inte har andra ögon.
Ni kanske inte förstår att ni sårar.
Arbete, resor, män, försvinnande...allt och mycket mer är för mig som att ni hugger en kniv sakta flera gånger i mitt hjärta.
Frågan är hur långt ni är villiga att gå, för ni kanske inte märker att personen ni skadar blir svagare och svagare.
Men ni förstår att man inte ska sparka på den som ligger? Detta är samma sak bara i ett annat senario.
Respektera, förstå, hjälpa till, finnas där. Det är det ända jag kräver från er.
 
Jag orkar inte hålla ut, snart kommer jag bryta all kontakt. Det finns ingen återvändningsgränd i denna berättelse, lär er en läxa: det här är livet, som ni leker med!