Om man tänker såhär..Man kan ju inte alltid vara på topp. Och ibland händer det saker i livet som skakar till ens värld. Själv är jag helt omskakad och jag vill bara falla ner i gråt i någons famn. Vill bara bli ompysslad och sörja för att samla på sorg gör en inte på bättre humör och nu är jag inte på mitt bästa humör kan jag säga. Jag känner mig trött. Jag går och bär på sorg. Om jag ändå kunde tala klarspråk med er läsare, men tyvärr är det för invecklat. Om någon ändå kunde förstå hur det känns? Kan man gå terapi för sånt här? 

Jag tänkte en tanke här om natten. Jag tänkte att min mamma skulle försvinna ur min värld och i just den stunden var det som om halva mig var av glas och när den tanken kom upp splittrades hela glaset samman. Då kan man ju verkligen säga att någon är ens ena hälft. Och jag började spåna vidare på den tanken att när en kompis eller något försvinner från en blir man ju självklart ledsen, men då gör det ju bara ont i en del av en, och tänk om alla man älskar finns "lagrade" i en del av kroppen. Det skulle ju inte vara helt omöjligt... 

Bara en tanke...