hej hej


Jag har precis haft ett samtal med en personen jag fruktar mest över allt. Shit. Snacka om blandade känslor. Det känns precis som i början. Om det är någon som verkligen känner sig deppig? (skriv till [email protected]) För ibland känns det som om man alltid kan säga, jag vet hur det känns. 15 år och har redan varit med om så mycket. Är det verkligen bra? Vad kommer härnest? Jag är så rädd för allt. Vill inte gå till skolan imorgon, om inte nån ringer och kanske peppar mig. Vet inte vad jag ska göra. Vill inte falla tillbaka till den hemskaste perioden i mitt 15 åriga liv. Förklaring? Jag förstår...jag behöver själv en förklaring av mitt liv, för jag förstår inte varför jag ska behöva känna såhär. Förstår inte varför jag som bara är 15 år ska behöva genomgå saker som jag inte är mogen för.

Jag känner mig som en överkörd person. Har svårt att resa mig upp och bara fortsätta. Vill bara sluta här och nu för bara 1 liten sekund så att jag kan andas. Känns som om att jag inte får luft. Så ledsen är jag.

Kul att läsa det här? Tror inte det. Hur kul kan det vara med bara 1 dag kvar av skolan, då som man nästan är på bäst humör, att råka hamna här och läsa det jag skriver just nu? Det måste vara skittrist, men vet ni vad? Just nu handlar det inte om min blogg. För en gång skull så handlar det om hur jag känner. Jag är inte glad och sprallig 24/7 - ibland faller man tillbaka och förstår att den här världen inte är perfekt. Det händer hemska saker hela tiden. Otydligt? Förlåt, men jag kan inte formulera det bättre. Det är bara att fråga frågor om du inte förstår. Och varför skriver hon du? För att hon vill att just DU ska känna att jag skriver till DIG eftersom att DU borde ta till DIG det här, och tänka efter. Har jag det så bra som jag verkligen vill att det ska vara...

Skriv till mig om du inte känner att ditt liv är perfekt. För det är omöjligt. Ens liv kan inte vara perfekt...Något hemskt måste ha hänt DIG. Förlåt, vill inte få er att tänka på massa hemska saker som hänt er, men tänk. Ibland måste man ha en dag där man faktiskt kan gråta ut på. En dag där man kan släppa taget om, "hej jag mår jättebra och mitt liv är perfekt" för det är det inte. Jag har inte haft en sån här dag på väldigt länge och det drabbar dom som inte väljer en dag att gråta ut på, för nu drabbar det här mitt skoljobb, för jag kan inte tänka klart när jag är sårad/ledsen.

Hoppas att det här var något läsvärt! TA HAND OM DIG SJÄLV FÖR 1 DAG, DET BEHÖVER DU!