hej hej

Jag känner att jag måste får prata ut mig lite.

Jag har fortfarande inte kommit över Tom eller Simon. Märkte det idag i skolan. Tom kan jag inte ens komma nära längre. (förlåt för er nya läsare men kolla längre bak i mina inlägg om ni inte förstår) När jag tittar på honom så tittar jag ganska snabbt om vänder sedan bort huvudet, men i dom korta sekunderna så hinner jag känna mycket. När jag ser honom så blir jag stel i hela kroppen. Kan inte röra mig. Kan inte slita min blick ifrån honom, få se vad han gör, undra hur det skulle varit om vi hade varit kompisar nu.

Samma gäller Simon fast i en betydligt mindre grad. Vi pratade faktiskt idag. Alltså inte på riktigt då, men på datan. Det kändes bra att kunna prata lite mer spontanare än innan.

En annan sak är att 2 nära personer i min familjekrets har dött nyligen. Först en man som funnits vid min sida hela mitt liv fast jag har inte pratat så mycket med honom. Men han har ändå funnits där, och nu är han borta, han finns inte längre. Samma gäller en granne till oss som var en familjeväns mamma. Henne träffade man på nästan varje dag och man kunde hälsa på henne och så. Men nu ser jag henne inte längre, för hon är död...Jag ska gå på en begravning för min Birger. Det var mannen som dog. Begravningen skrer i övermorgon. Då är det nog sista gången som jag får se min släckt. Alla kommer nämligen dö snart. Det jobbigste är att en av kvinnorna som ska dö satt jag bredvid på en lunch med familjen. Hon tog tag i min hand och log mot mig. Hon sa: Olivia, jag vill inte dö. Jag är rädd för döden. Jag har levt i 101 år nu och jag vill inte dö.

Tänk att sitta mittemot en människa som levt i 101 år. Man förväntar sig att hära att den människan vill dö men när den faktiskt är rädd för döden, så blir det en helt annan sak. Min uppsyn till de äldre blev annorlunda. Jag kände medlidande för henne. Tänk att man är 101 år, sliten, full av minnen, skratt...och man vet att man ska dö, men man vill inte. Jag kan själv inte föreställa mig det...

Nu har jag fått prata ut lite grann i alla fall. Men jag har fortfarande inte fått ur sorgen ur kroppen. Vissa kanske inte vet det här, men en männsika kan må dåligt av att man har för mycket sorg i kroppen. Sorgen kan liksom samlas och påverka organ. Så det är faktiskt viktigt att gråta. (jag vet jag låter som en total loser) Men vi blev skapta på ett vissts sätt, och vi kan ju inte bara gråta bara för att de e kul, utan de är de sättet som vi får ut sorg ur vår kropp.

Jag har nämligen inte gråtit över de döda. Så jag känner hur jag liksom bara måste få ut sorgen ur kroppen. Men jag får väl vänta tills fredag. Då kommer jag lungt gråta....

Förlåt för att jag bara skriver en massa sorg jag har och bla, bla, bla...men jag behövde bara skriva om det kände jag.

Ha de bra! puss

R.I.P Birger och Liz... Ni är saknade ...