hej hej

Jag läste nyss Stina-Lees blogg då hon skrev om cancer. Och varje gång jag hör det ordet så blir jag ledsen innombords efter som att min pappa hade en stor cancer i njuren för 3 år sedan.

jag tänkte berätta om den händelsen eftersom det hjälps att skriva av sig lite om det ibland.

Det skedde en kväll då jag vaknar av att han skriker på hjälp. Så jag antar att han bara drömmer, men ändå så går jag ut till vardagsrummet och kollar vad som är fel. Pappa står och lutar sig mot fotöljen och skriker till mig att jag ska hämta mamma. Mamma flyger sedan in i vardagsrummet och sträcker sig efter telefonen. I den sitsen så blir jag helt likblek i ansiktet och kan inte röra på mig. Mamma trycker på 3 knappar på telefonen och vid de lagret så förstår jag att det här är allvarligt. Jag som då var 13 år gammal blir helt skraj.

Efter ett tag så kommer ambulansen och hjälper pappa till båren. Stackars lilla jag får sitta helt ensam i bilen framför som kör i full fart. Mamma och pappa är då i bilen bakom oss.

När vi kom till sjukhuset så bad dom mig och mamma att åka hem. Så vi åker då hem, och efter några dagar så kommer pappa också hem fast då fortfarande med en cancer i njuren.

Dagen med stort D gick ut på att pappa skulle opereras. Jag var i skolan och mamma satt på sjukhuset. Självklart kunde jag ju inte sitta och koncentrera mig i skolan när min pappa ska opereras så jag åkte till söder sjukhuset och väntar med mamma i en väntsal.

När doktorn kom ut och skulle hälsa på oss så höll jag på att kräkas av nervositet, men efter de lättade orden: Han klarade sig så höll jag på att översvämma av lycka!


Det här är min lilla historia..och flera gånger tänker jag på hur det skulle vara om jag skulle ärva det här och själv få cancer. Eftersom att pappa fått flera cancrar efter så är det möjligt.