Idag började dagen kl.14.00 när jag gick ner och solade (utanför mitt hus). Helen, Gunilla och Noomi var där men dom gick efter ett tag och då var det bara jag och mamma kvar. Jag läste en sida eller två för henne ur Linas Kvällsbok - otroligt bra bok, rekomenderar den stort! Efter några minuter gick vi tillbaka hem till mig där jag läste yttligare 60 sidor ur Linas Kvällsbok, som ni då märker så är den väldigt svår att lägga åt sidan.
Nu är mina föräldrar på konsert med deras vänner, men jag ville inte följa med den här gången, vem vill egentligen tillbringa kvällen med att lyssna på opera? Inte jag i alla fall.

Imorgon är det skolstart 9.00, varför börja så tidigt när man typ bara ska ha upprop? konstigt upplägg.
Jag är lite nervös inför 9:an nu. Slut betygen! Leah från Malmö ringde igår och då pratade vi om att nu får vi våra slutbetyg, men tänk när man går i 3:an, snacka om ångest för betygen då asså! Dom betygen står för ens liv. Livsbetyg borde det heta. Man får ju hoppas på en bra start på terminen och när det blir Nyår så blir det ända man får "önska sig" bra betyg!

Min kamera har gått sönder :(. Inte så bra för mig eftersom jag tillbringar mycket tid genom att ta foton på mig själv, som ni nog har förstått vid det här lagret. Mina föräldrar blir nog ganska sura när dom får veta att den har gått sönder. Nej jag har inte berättat det än. Vet inte om jag vågar heller, jag får helt enkelt komma på en jätte bra ursäkt eller bortförklaring när dom sett att den är sönder, vilket nog blir snart eftersom den ligger helt öppen i serveringsgången.

Nu ska jag försöka hitta nått annat kul på nätet jag kan tillbringa min kväll med för jag är ensam ikväll.
Skriver mer snart...

Snart får man ta fram halsduken, strumbyxorna och jackan för hösten är snart här.
Jag gick ut på balkongen för kanske nån timma sen och det första jag såg var gula löv på träden. Är det redan dags för höst? Vi som inte har fått en varm sommar än.

Den 14 juli kom jag hem från Glämsta. SHIT VA KUL VI HADE!. Jag längtar redan tillbaka.
Det var sista året iår. Alla vi 92:or dränkte oss själva i tårar. Det lät så kul, för när ledarna sjöng ledarsången på morgonen när vi skulle åka hem, så hörde man folk som satt och snyfta. Men det jobbigaste var att säga hejdå. Att behöva säga hejdå till personer man håller varmt om hjärtat är det värsta jag vet. Man vet ju inte när man kommer ses igen. T.ex. Dom som bor i Göteborg, jag kommer typ aldrig träffa dom igen...Riktigt hemskt.

Jag strulade med en kille på Glämsta och Simon blev jätte ledsen och "besviken". Jag har inte skuldkänslor men det känns ändå så taskigt eftersom han förkänar bättre. Men jag gillade ju inte honom när jag strulade med den här killen. Så egentligen så har jag ingenting att vara ledsen över, alltså jag behöver ju inte känna mig taskig liksom.

Jag är ganska trött nu så jag skriver mer nån annan dag...